Paranormalt eller Bara normalt?

En sen kväll 1957 var vi på väg hem efter ett besök hos några goda vänner, det var mycket dimmigt den kvällen och det kändes olycksbådande när vi svängde in på den lilla grusväg som ledde in till gården utanför Ystad som vi då bodde på. Min styvfar jobbade som djurskötare på gården och just denna kväll så möttes han av bonden strax efter det att vi kommit hem. Jag och min styvmor var trötta och gick och lade oss och somnade in nästan direkt. Vad som sedan hände vet jag inte men efter en stund så var det något som väckte mig och jag fick en obehaglig känsla av att någonting hade hänt med min styvfar, en känsla så stark och övertygande att jag mer eller mindre tvingade min styvmor till att stiga upp och följa efter mig. Jag visste inte varför och vad som hade hänt men jag gick i trance och visste automatiskt vilken väg jag skulle ta. Jag och min styvmor leddes genom djurstallet och ut på baksidan där vi till vår fasa fick se styvfar liggande på rygg på kullerstenarna bredvid gödselstaden med gårdens stora tjur stående bredvid vilt och målmedvetet stångade min styvfar i bröstkorgen. Av någon anledning så blev trots allt tjuren störd av vår närvaro och lämnade sitt offer åt sitt öde. Under det pågående tumultet hade tydligen bonden (eller någon annan) ringt efter ambulans och jägmästaren. Ambulansen hämtade min styvfar och jägmästaren sköt tjuren i samma ögonblick som den hade sänkt sitt huvud och var beredd på att stånga in ytterdörren till vår bostad. Tjuren stupade på vår trappa och nödslaktades där. Dagen efter händelsen besökte min styvmor sjukhuset för att höra hur det var med min styvfar och fick besked att han svävade mellan liv och död och att de inte visste om det skulle gå att klara livet på honom. De tyckte att det var ett under att han levde överhuvudtaget eftersom hela bröstkorgen var totalt sönderstångad. Det fanns inte ett enda helt revben i bröstkorgen och den största benbiten de hade funnit var inte mer än några centimeter lång. Om jag inte har helt fel för mig så fick han ligga med respirator i c:a 6 veckors tid innan man kunde tala om att läget var stabilt och vi var säkra på att han skulle komma hem igen.
Under de närmaste 20 kommande åren kunde jag då och då vakna på nätterna av att jag i drömmen hörde tjurens "bölande", skottet när tjuren sköts och jag kunde känna doften av varmt blod. Min styvfar hade redan innan händelsen med tjuren i yngre år varit död och blivit återupplivad under vilda protester. Han hade helt enkelt inte velat komma tillbaka till livet efter en drunkningsdöd -- men vad hjälper det när hans "stund" inte var kommen. Jag kan än i dag inte förstå vad eller vem som väckte mig den natten men jag vet att jag räddade livet på min styvfar, någonting som han nu tio år efter sin död fortfarande visar sin tacksamhet för genom att gång efter annan komma med små budskap till mig från "den andra sidan".
Vila i frid käre Far och tack för den stund vi hade tillsammans.

Fenomen som uppträtt i min närhet.

Sommaren 1997 var ganska jobbig både för mig själv och min kompis, vi hade både separerat från långa förhållanden och hade väl inte riktigt kommit över sviterna än. För att underlätta tillvaron för varandra så brukade vi turas om att bjuda på middag och nu var det min tur att stå för maten. Jag ringde upp min kompis och frågade om han hade lust att komma över på middag, han svarade att det var OK men att det skulle ta honom c:a 20 minuter innan han kunde vara hos mig för han befann sig ute på tur med sin motorcykel. Jag började med middagen så att den skulle vara klar på utsatt tid, dukade bordet och tog kastrullerna från spisen och börjar sätta fram maten på bordet. Jag hör ljudet av hans motorcykel och tittar ut genom mitt köksfönster från fjärde våningen och ser min kompis svänga in på min gata. Jag väntar och väntar och väntar men ingen kommer upp så till sist så beslutar jag mig för att ta hissen ned och se var han tagit vägen men jag kan inte hitta honom. Jag antar att han åkt iväg igen för att handla och att han strax är tillbaka.... han kommer efter c:a 20 minuter och när jag frågar honom var han tog vägen så fattar han ingenting, "tog vägen? jag kom ju precis nu!" svarade han och ursäktade sig med att han blivit försenad så han hade inte kunnat komma ifrån tidigare.
Sommaren 1998 eller c:a 11 månader senare så inträffar exakt samma händelse igen med det undantaget att jag inte gick ned och letade efter honom utan lät kastrullerna stå kvar på spisen, denna gången fick han varm mat. Händelsen har 'rubbat mina cirklar' så pass att jag numera inte litar fullt ut på mina sinnen eller vad som är sant eller falskt. Det känns oerhört skrämmande att någonting som är så verkligt aldrig har hänt..... eller har det det? Hursomhelst så har jag lovat mig själv att aldrig gå ed på vad jag sett, hört eller upplevt och min personliga uppfattning om att aldrig döma någon mot sitt nekande har förstärkts ytterligare. De var ju aldrig där -- eller, var de det?

Jag jobbar som en besatt med mig själv och mina guider främst Ileone, Sananda och Lea. Lea är den guide som påstår sig skulle hjälpa mig med kontakterna till astralplanet (den andra sidan) men ärligt talat så är jag dels besviken på henne och de "svåra" andar som hon ger mig att förmedla kontakter ifrån. Efter en hel del i mitt tycke misslyckade seanser så börjar jag alltmer att ifrågasätta henne som en pålitlig guide. Jag ifrågasätter hennes namn, existens, förmåga m.m. På den tiden jobbade jag som glassförsäljare på hemglass och hade bl.a. en av mina turer längst söderut i Skanör / Falsterbo. Den dagen jag skulle köra denna speciella tur så regnade det och jag var sen på jobbet och ganska stressad och irriterad över det mesta. Sent ute och bråttom så hamnar jag i Höllviken och som för att ytterligare spä på min irritation så visar det sig att klaffbron över Falsterbokanalen är uppe med länga bilköer och väntan som följd. När väl bron fällts ned igen så händer det absolut ingenting med bilkön, den bara står stilla... Så småningom så börjar den röra på sig och när jag kommer fram till bron så ser jag att den bilen som stått längst fram fått motorstopp och därför varit tvungen att skjutas åt sidan. Försäljningen går uruselt den dagen och det är dags att ge sig hemåt igen. Samma mönster upprepas nu fastän från det andra hållet. Klaffbron är upp men ingen nämnvärd bilkö (endast ett par bilar framför mig) och jag sitter och blir småförbannad för att jag skall behöva vänta ytterligare och hela tiden så känns det som att jag SKALL ha det här, man vill förmedla något. Jag skall helt enkelt inte hetsa upp mig och stressa... När jag tittar fram emot bron för att se vad som orsakat att den är uppfälld så ser jag en gammal pråm som sakta glider fram i kanalen. Jag läser namnet på pråmens sida LEA står det med STORA TYDLIGA bokstäver. I samma ögonblick som jag läser namnet LEA då förstår jag att min guide Lea faktiskt finns och att det är hon som iscensatt hela denna uppvisning och utan minsta tvekan så vet jag också vad som skall hända härnäst. Jodå förmodligen så har även du gissat det, när bron gick ned så startar inte bilen som står först i kön och föraren står där med ett stort frågetecken över huvudet. Jag kör vidare för jag vet att så snart jag kört över bron så kommer hans bil att starta och han kan fortsätta si färd. Efter en kort stund så kastar jag en blick i backspegeln och ser honom komma körande. Jag vet nu att Lea finns och ger mig korrekta budskap men tyvärr så kan jag inte använda mig så mycket av henne därför att nästan alla andeväsen hon kommer med härstammar från slutet på 1800 talet och början på 1900 talet och mycket få av de seancedeltagare jag har haft känner helt enkelt inte till sina förfäders historia och kan därför inte ta till sig budskapen.

Ungefär på samma plats någon månad senare så inträffar följande händelse. Denna gång är det inga bilköer, ingen stress eller irritationer och jag kör i normal takt på väg mot Skanör / Falsterbo. I ett litet skogsparti strax efter Höllviken kör jag spontant in till sidan och stannar bilen och tittar upp. Jag ser ett ganska långt avlångt silverfärgat föremål sväva strax ovanför skogsbrynet. Det bara hänger där helt tyst, helt stilla. det verkar som om det är rödfärgat i båda ändar och något slags mönster (fönster) på sidan. Det enda jag minns i övrigt av händelsen var att jag i lugn och ro satt och funderade för mig själv och konstaterade allt va det inte kunde vara. Det var ingen ballong, ingen zeppelinare, ingen målbogsering, ingen raket, inget flygplan och ingen synvilla. Vid den tiden så kom jag inte ens på tanken att det kunde vara besökare från en annan dimension, denna tanke slog mig inte förrän c:a ett halvår efter själva händelsen, då först slog tanken mig att vad jag faktiskt sett var ett U.F.O. vad detta U.F.O. var för något är fortfarande en gåta.

Under en mindre seance i min bostad hösten 2000 uppstod ett intressant fenomen med ett kronljus. Gruppen som samlats bestod totalt av 6 personer. 4 st psykologistuderande, 1 parapsykologiforskare, 1 bekant och jag själv. Seancerummet var förberett, jag hade tänt några värmeljus som stod på bordet mellan mig och mina gäster samt ett kronljus som stod snett bakom mig på min högra sida. En mycket kort stund efter det att själva seansen påbörjats så skrek mina gäster till "Herre Gud vänd dig om!", varför då? - undrade jag, "vänd dig om och titta!". Jag vände mig om och kunde glatt konstatera att kronljuset bakom mig brann som en fackla och i ett rasande förlopp, händelsen avslutades med att de sista 3 cm av ljuset exploderade och delade sig på längden. Den ena halvan föll ned på golvet, studsade ett par gånger och landade framför mig mellan mina fötter. Ljuset slocknade av sig själv och lämnade kvar c:a 6-7 cm av veken som till min och alla andras förvåning var bränd i båda ändarna men knappast svedd på mitten.

Behöver jag tala om att stereon, bilen, datorn och mina elektroniska prylar behöver uppmuntrande tillrop för att fungera tillfredsställande eller att det smäller och knakar i mina möbler då och då? Jag är övertygad om att många av er som läser detta har varit med om eller upplever liknande händelser i er egen omgivning.

Rent generellt så gäller det för mig att tekniska prylar helt enkelt går sönder i min närhet, detta är speciellt utmärkande för sådant som jag är eller har gjort mig beroende av, bilar, datorer, TV, Video o.s.v. Det finns helt enkelt alldeles för många historier kring detta för att jag ens skall orka skriva ned alltsammans. Vad jag däremot lagt märke till är att jag är fruktansvärt känslig för elektricitet och att jag blir direkt fysiskt illamående (speciellt kalla dagar) då det är mycket statisk elektricitet i luften. Att jag haft sönder saker går det många roliga historier kring det var t.o.m. så illa att på en av mina tidigare arbetsplatser så tilläts jag inte ens att ta emot, kvittera ut postpaket eller ens gå i närheten av ny utrustning :-)